:(((

Publicerad 2013-07-13 22:54:00 i allt.,

Alltså, jag förstår inte. Folk säger att de gråter till titanic men det är ingenting emot vad jag gråter till jävla peter pan. DEN ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT SORGLIG. Är det bara jag som ser det? Den är så fin på ett nästan tragiskt och väldigt barnsligt sätt och han är så fin och han är redo att dö när han får en fingerborg av sin Wendy för hon har en kyss, and she is to find the one it belongs to, och hon ger till honom, säger "this belongs to you, and it always will" och han skjuter upp i himlen OCH DE KOMMER ALDRIG FÅ VARA TILLSAMMANS. Och när the lost boys blir en del av deras familj i London så ser han på utifrån fönstret och hör inte hemma FÖR HAN KAN INTE VÄXA UPP MED WENDY. Herregud, när Kate Winslet släpper taget om Jack är han död och det är väl hemskt men Peter Pan kommer ALDRIG växa upp och därmed ALLTID tänka på sin Wendy som han aldrig får träffa på riktigt igen. Och jag tycker det är så fruktansvärt sorgligt. Nu kan jag inte sluta gråta. :(
 
 
 
 
 
Borde jag skaffa mig ett liv? 

(obs har inte ens sett en enda människa på hela dagen)

Publicerad 2013-07-13 21:53:41 i allt.,

Här sitter jag, ensam i huset, och drömmer om en romans som den i Peter Pan. Åh Amor, varför kan inte jag få sväva runt bland gröna träd och älvor tillsammans med Jeremy Sumpter? För ack, aldrig har jag älskat någon som jag älskar den pojken. Ska jag få hjärtat krossat, då vill jag att det ska vara av Peter Pan.
 
 

Suddenly I'm standing on a treetop up so high, and all the songs, and all the poems, suddenly they're right.

Publicerad 2013-07-12 13:07:49 i allt.,

Och där börjar det trilla in facebookstatusar och instagrambilder från gamla (?!) klasskamrater som kommit in på sina drömutbildningar i Uppsala, Lund och Linköping. Jag vet att det borde sätta igång mina egna tankar, men det är som om stressen bara sköljer förbi mig. Fastnar inte. För det finns en sak som jag alltid varit säker på och det är att jag inte ska börja plugga direkt. Det har aldrig ens varit ett alternativ i min värld. Och då kanske jag borde börja oroa mig för andra saker men åh. Gymnasiet gav mig tillräcklig med ångest så nu kan jag väl bara få vara ett litet tag? Så känner jag och nu kan vad som helst eller ingenting hända. 
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela