And i love to live so pleasantly.

Publicerad 2014-12-05 20:19:00 i allt.,

Förra veckan skrev jag om vad jag var nervös inför. Nu har mina nya flatmates flyttat in. Det är ett par och jag har inte mött killen än, men tjejen är från Spanien och verkar snäll. Igår åkte Astrid hem till Sverige och jag växlar melllan att vara glad för hennes skull, och känna mig ensammast i världen. Jag vet nu att jag är ledig i jul så att jag kan åka hem några dagar, och jag är ledig första januari trots alla odds. 
 
Det jag fortfarande inte vet är hur det blir i januari. Förmodar att jag kommer vara helt förkrossad när jag måste åka tillbaka efter att ha fått umgås med min familj, men det kan nog nyår lösa. Vet att Hanna och Carin kanske kommer i januari, kanske mamma och pappa. Måste flytta ut 8 januari och har ingen aning om var jag kan ta vägen. Jag står dock fast vid att allt faktiskt har en tendens att lösa sig. Det tjänar ju trots allt ingenting till att oroa mig redan nu. 
 
Just ikväll är jag lite melankolisk, om en kan uttrycka sig så. Det är min första dag själv. Skulle träffa Julia ikväll men hon fick öroninflammation stackarn, så jag har storstädat rummet och gjort det lite mysigare. Satt upp en ljusslinga, flyttat madrassen, städat garderoben och badrummet. Har inte gått utanför dörren vilket gör mig själv besviken. Trodde jag skulle klara det bättre. Jag har även stängt av mina notifications på whatsapp för det blev förjävla jobbigt att läsa om mina stockholmsvänners festplaner ikväll. Ska nog försöka undvika sociala medier under några timmar så jag inte deppar ihop totalt. Är jag ens deppig? Nej. Kan iallafall diskutera att jag måste lära mig hantera mat. Kände mig ensam så jag proppade i mig spaghetti som skulle räckt till tre personer. Misstänker att det var för att jag kände mig ensam. Men i mitt huvud gör det ingenting, blir bara stolt över mig själv som inte går och köper chips. Hur skevt är inte det? Och jag hatar jävla britter, varje rast på jobbet sitter alla och äter chips och choklad från the vending machines i vårt break room. Vi vet alla att jag inte har någon viljestyrka. 
 
Igår satt jag på vår lunchrast när jag fick sms från Astrid att de satt på planet. Vet inte om jag började gråta eller inte, men en tjej som nog är min vän kramade mig länge. Det får mig att tänka att jag kan klara det här. 
 
Och imorgon kommer mamma. Är livrädd. Kommer jag kunna sluta gråta? Kommer jag gråta öht? Vad ska vi göra för något? Kommer vi kunna umgås själva här hemma, utan mina stupid flatmates? KOMMER DET VARA FINT VÄDER? 
 
 
 
Vet att det här är tillfälligt. Bara för att jag inte jobbade idag som jag trodde. Puss bästisar. 

Kommentarer

Postat av: Alice

Publicerad 2014-12-06 13:54:39

Du klarar det här. Du är ju Karro. Så jävla stark och sjukt jäääävla grym som fixar jobb på hp studios, du vill det här och du klarar det. PUSS OCH KRAM merimaid

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela