Everything that floats will rain.

Publicerad 2015-01-06 22:42:00 i allt.,

Det är inte ofta jag har bra dagar nuförtiden men tro det eller ej, idag var faktiskt en av dem. Beror nog mycket på att jag var ledig, började min fullspäckade dag med fyra timmars OC-kollande och träffade Maria från jobbet samt från Italien. Hon skulle introducera mig för My Dutch Old Pancake House. IT WAS BEAUTIFUL. Verkligen, amazing. Eftersom jag inte ätit något under dagen förutom lite choklad till frukost (ja, jag har helt tappat förmågan att ta hand om mig själv. Igår kom jag hem sju vilket är tidigast möjliga med två timmars resväg till jobbet, men orkade inte laga någon mat så jag åt chips till middag. Igen) (när jag sagt att jag ätit chips till middag har jag alltid överdrivit men icke längre) proppade jag i mig Bitterballen som jag och Hanna åt i Amsterdam för första gången och sedan butterscotch pancakes with chocolate chips and chocolate sauce. It was D-lish. Mår fortfarande illa dock, var tvungen att gå av tidigare på bussen hem för att promenera av mig lite. Men jobbiga kisar kan hitta fördelar i allt och det kan även jag - tack vare illamåendet köpte jag inte chips på vägen hem :-)) However så var det jättetrevligt. Vi diskuterade massor av feminism (som alltid), politik, föräldrar, gamla kärlekar (okej, jag gjorde det). Det var så otroligt, jag började förklara vad feminism är för mig, om hushållsskillnader, löner, the rape culture, populärkulturen osv och hon satt där och lyssnade. När jag sa förlåt för att jag pratade för mycket, för högt och för irriterande bad hon mig att fortsätta för att det var intressant. Hon himlade inte med ögonen, hon kollade inte ut i intet utan lyssnade för att hon genuint ville veta mer. Kändes ganska så fantastiskt. Vi fortsatte diskutera t.ex britters syn på olika saker, hon förklarade hur det är i Italien (en statsminister/president lr något hade i en intervju föreslagit en 23-årig tjej, som undrade vad unga tjejer kan göra för att få jobb, att de kan hitta rika män att gifta sig med), jag förklade hur det är i Sverige (världens mest jämställda land där en man erkände våldtäkt och friades). Det var ballt! Jag berättade hur jag igår i omklädningsrummet på jobbet hade hört en kvinnlig kollega berätta för en annan om Angelina Jolie och Brad Pitts barn som identifierar sig som en pojke och jag hade avbrutit dem och sagt "I LOVE THAT HE IS AMAZING" och de hade kollat konstigt på mig, med höjda ögonbryn, och en av dem hade - extremt negativt - frågat "Why?" De här timmarna lyckades påminna mig om varför jag drömt om juridik i alla dessa år. Jag vill mer än något annat klara mig igenom dessa 9 terminer så att jag kan hjälpa kvinnor och flickor världen över att få det liv de förtjänar. Liv som är deras egna. 
 
I fredags bestämde jag mig under en skypesession med mina föräldrar för att åka hem. Direkt. Det var första dagen på länge som jag inte blev tårögd cirka varje halvtimme. Fantastiskt. På lördag kommer jag hem. På måndag ska jag gå på uppropet i Uppsala. Jag  blev rädd. Rädd för att jag väljer universitet "bara för att jag inte har något bättre för mig". Det är exakt vad jag aldrig velat göra, vad jag alltid varit rädd för. Jag som inte var helt oseriös när jag sa att jag skulle ta fem sabbatsår. Sedan insåg jag dock hur mycket räddare jag är för att bli en person som gör saker av princip. Jag längtade efter något nytt, och något nytt erbjöd sig att hända. Jag tänker inte säga nej till det pga att jag är personen som inte skulle plugga på flera år. Som skulle se hela världen först. Världen kanske inte är något för mig, världen kanske väntar på mig. Världen kanske är överskattat, påhittad. Världen kanske finns i Uppsala också. Världen kanske egentligen bara är ett begrepp för drömmarna jag inte drömt än. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela