För också han som dog bland främlingar i ett främmande land måste ha några som bar honom.

Publicerad 2015-06-30 01:04:11 i allt.,

Så länge jag kan minnas har det aldrig funnits något som påverkat mig lika mycket som ensamma människor. De som inte har någon, varken vid sin sida eller någon annanstans. Runtomkring mig har andra ofta uttryckt hur ledsna de blir av tv-reklamer med t.ex. äldre människor ensamma på sjukhus, utan anhöriga. Äldre människor som vaknar upp i en tom dubbelsäng innan loggan för AMF pension täcker rutan. Människor som inte har någon. Andra säger att de blir ledsna, att de gråter. Jag gråter också. Samtidigt som jag känner tomheten sprida sig i hela magen samtidigt som någonting trycker och trycker på bröstet. Över det som ska vara hjärtat. Och någonstans har det alltid känts som att ingen blir riktigt lika ledsen som jag, ingen får riktigt lika ont i kroppen, ingen känner hur hela världen för ett tag slutar snurra. Det kanske stämmer, kanske inte. Jag vet inte. Det är ju så svårt att veta det där, hur känslor upplevs hos en själv jämfört med hos andra. Nu satt jag och läste i tredje delen av Torka Aldrig Tårar Utan Handskar när jag kom till en insikt. Helt plöstligt insåg jag att det är rädsla jag känner när ensamhet kommer på tal. Rädsla som ingen annan. Vissa är rädda för döden, vissa för höjder, jag för ensamhet. För mig är ensamhet det värsta straffet. Jag är inte rädd för döden, det är något oundvikligt, det är naturligt. Jag vill inte dö, jag vill inte att någon i min närhet ska dö, men jag är inte rädd för det. Det är oundvikligt. Att bli ensam dock. Att plötsligt vakna upp, ensam. I en tom dubbelsäng, i en tom lägenhet, i ett tomt sjukhusrum utan anhöriga som kommer på besökstiderna. Det gör mig så ångestfylld att jag nästan inte vet var jag ska ta vägen. När Rasmus i boken dör blir jag ledsen och lite tårögd, när jag läser beskrivningen av Benjamins reaktion börjar jag hulka och får svårt att andas. Egentligen inte det faktum att han förlorar personen han älskar, utan att han nu inte har någon. Förstår ni vad jag menar, skillnaden? Om det nu är någon? För nu är han ensam. När Rasmus tas ifrån honom, tillbaka till hemorten, när Benjamin inte får komma på begravningen. När den där jävla, förbannade, fantastiska Jonas Gardell beskriver Benjamins liv efter, med strukturerade rutiner, hur han i sin egen spegelbild endast ser en ensam, medelålders man med en liten rullväska på hjul. Tjugo år efter att hans älskade dog, försvann från honom. Jag tar inte åt mig särskilt (ja, mer än vad som kan 'förväntas') av beskrivningarna av sjukdomen, av vännernas sjukdom, av vännerna som försvinner från dem. För de resterande vännerna har fortfarande varandra, sin familj. De är ju varandras familj. Det är när Benjamin är ensam kvar, när hela familjen har dött. En efter en. Och Benjamin står ensam kvar. Jag kan liksom inte kontrollera mig själv. Och jag tror inte det är för att jag känner sympati, tycker synd om Benjamin. Jag tror jag bara är rädd för att hamna där själv. Jag vet att det bara är en bok men den utgjorde ett så bra exempel. Ett exempel på en reaktion som kanske, nog, säkerligen, förmodligen är helt normal men ändå känns så fruktansvärt ensam. Rå, på något vis. Jag tror det var varför jag ville fly London illa kvickt. Jag älskade staden, jag älskade att det var min dröm som jag äntligen levde i. Men någonstans blev det till ett enda stort tomrum där jag satt 4.5 timmar per dag på olika tåg och bussar, där jag ibland hade jätteroligt men ofta vantrivdes på ett jobb 9 timmar i sträck, där jag i slutet på varje dag hade missat all sol och alla möjligheter till att orka träffa de kompisar jag kände sedan innan och de jag skaffat där. Där jag istället åkte hem till ett tomt rum och la mig på en tom queen sized madrass som jag bara en månad tidigare hade delat med en vän.  För att sedan gå upp tidigast klockan 5, senast klockan halv sju för att göra samma sak igen. Jag åt varken frukost eller middag men gick ändå upp i vikt. Utan att märka det fick jag in de där fördömda rutinerna som för mig alltid varit ett tecken på ensamhet. Kanske var det min rädsla som fick mig att ge upp drömmen, för tillfället. Att ta första bästa chans att påbörja nästa dröm, även om jag inte visste vad jag drömde om än. För mig är ensamhet definitivt värre än döden. Jag är aldrig ensam nu. Jag har aldrig varit det, även om det känts så ibland. Jag kommer inte bli ensam. Men ett barn på tio år kan vara så rädd för döden att hen drömmer mardrömmar varje dag. En tjugoåring som har hela livet framför sig kan vara rädd för att inte hinna med innan döden är där. Att det med all förmodan är flera decennier kvar innan tjugoåringen och döden möts gör egentligen ingen skillnad, rädslan finns fortfarande där. Och jag vet att det aldrig kommer vara jag, men jag är livrädd för att stå där, mitt på centralen, och i min egen spegelbild se en ensam kvinna med en svart liten rullväska som enda sällskap. 
 
Nu har jag skrivit i 59 minuter. Jag är egentligen väldigt glad för livet är väldigt härligt. Jag klarade tentan, det är sommar, jag umgås konstant med olika vänner, jag åker snart till Varberg, Ljungskile, Emmaboda, Göteborg och sen älskade Uppsala. Jag ser fram emot allt som väntar och även det som händer nu, i just denna sekund. Antar att jag bara inte skrivit på så länge att nu bara brast det. Ber om ursäkt för det, hehe. Det var inte min mening. Det bara blev så. Puss på er. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela